Umeå stads själ grundar sig på trähantering, båtbyggande
samt handel, där denna ofta gjordes långt bort. Man ser här att utbytet med det
främmande varit något grundläggande, en öppenhet för det mångkulturella skulle
man kunna säga.
Vi som ansvarsfulla medborgare bör visa aktsamhet för dessa
platser, visa respekt för dem, samt aktivt beskriva denna intrikata väv som
staden utgör, den som vi, individer och grupper är gemensamt beroende av och
inbäddade i. Det är denna väv som säkerställer vår fortlevnad och utveckling,
både som individer och människosläkte.
Städer uppkommer som resultat av förmåga till att ackumulera
människor och energi, samt utgör platser där informationsutbyte kan främjas. Om
vi tar oss tid att beskriva dessa platser, får vi ett rikt material som gör att
vi på en salutogen grund kan planera staden, och slipper att ställa
sjukdomsdiagnoser på staden, dvs en patogen grund för stadsplanering, att ständigt
riva och bygga nytt. Sharon Zukin, professor i urbanitetssociologi, och är en modern
förespråkare för detta, där hennes grund ofta finns i kvarteren hemma vid där hon bor
i New York. Hon lyfter betydelsen av det sociala livet och dess mångfald i
staden.
Staden måste som ses som en plats med autencitet, utgör
en process av boende och arbete, där vi har en moralisk rätt att bebo platsen och ej bara
konsumera den.Autencitet, eller stadens själ, grundas av att vi har social-, byggnads-, resp funktionell mångfald, eller vidare som Sharon Zukin uttryckt det, en rättighet för både boende, arbetare, butiksägare och torghandlare, staden skall samtidigt vara historisk, cool, och lokal samt representera en social rättighet.
Här kan vi se att diskursen om det moderna står i bjärt kontrast till detta, då den strävar efter likformighet och expansion samt är dualistisk, makten är objektiv och motståndet utgörs av en subjektivering. Ett önskvärt samhälle innehar den sociala verklighetens mångfald och variation samt underordnas politikens och lagstiftarens enhetlighet, något som främjar den sociala integrationen, och stärker lokalsamhället. Sharon Zukin talar varmt om den urbana byn, och ser med förskräckelse på företagsstaden, där det i den sistnämnda mestadels går ut på att odla varumärket samt ackumulering av profiten, här följer linjerna till geografen David Harveys argumentering kring problemet med att lämna över stadsplaneringen till exploatörerna, då de ofta verkar med doktrinen ackumulering genom fråntagande.
Olika gemensamma rum i staden (såsom parker, torg och forum)
har blivet påverkade av att stora affärskedjor, som både innehar makt och
kapital, etablerat sig i närheten, och därmed anser att de kan diktera
villkoren för dessa platser, om de anser att de förfular den egna verksamheten.
Det som händer då verksamheter får dikteras av
företagsstadens villkor är att städerna blir som arkepelager sammansatta av
enklaver vilka utgör diskret manikyrerade lekrum för oss vuxna där vi kan
konsumera vår lycka, utan att bli betittade av det främmande. Den diskurs som
för närvarande härskar grundar sig på att medborgaren vill njuta av det
förvärvade bruksvärdet, där byggherrar bara är ute efter att maximera
bytesvärdet. Det är denna doktrin som manar till att både bygga tätare och
högre, och bygger på en visuell chimär som det dominerande synsinnet ger oss,
tillsammans med att exploateringsgraden måste höjas för att säkerställa att
bytesvärdet ökar. Istället för denna
företagsstad, som är förgörande för mänskligheten då den hela tiden manar till
ökad hastighet, ser Sharon Zukin den urbana byn, en stad som är organisk, där
autenciteten ej bara är en ytlig fernissa, som stryks på för att locka till
konsumtion. Hon jämför den urbana byn med begreppet kairos, en känsla av det förflutna som tränger in i och utmanar
nuet, bruset från en annan tid. I den urbana byn ser man olika liv som levs
parallellt, det förflutna och nuet, fattigdom och välfärd, en rik färgpalett. I
företagsstaden raderar man ut dessa goda variationer, med det slutliga
resultatet att varje stad är den andra lik, denna privata kontroll över platsen
reducerar mångfalden samt gör att innerstäderna liknar ett köpcentrum, dvs
platser som är rena, trygga och förutsägbara. I den urbana byn, får barn och ungdomar
möjlighet att tidigt stifta bekantskap med verksamhet tillhörande vuxensamhälle,
något som kan ses tillgodo för deras senare val i livet.
Våra städer blir som mänskliga menagerier, och vi vet ju hur
djur som lever på zoo kan ha det, om de lever ihop trängda, ofta ser man ökad
stress och uttryck för aggressionshandlingar. De värden som måste beaktas är ej
bara de kortsiktiga bruks- och bytesvärdena, dvs de rationellt beskrivna
värdena tillhörande tankvärlden, utan i städer där människor skall kunna leva
måste de byggas med långsiktiga värden i åtanke, dvs estetiska värden. Dessa
värden utgörs av den samlade upplevelse som våra sinnen (syn, hörsel, smak,
lukt och känsel) ger oss om såväl funktion, utformning och användning av
staden. En stad som uppvisar detta blir både mera
demokratisk och heterogen, samt livsdugligare, då den uppvisar mått på många
frihetsgrader, staden blir uthållig, både ekonomiskt, socialt samt ekologiskt.
I motsatsförhållande till kairos står chronos, dvs man ser utvecklingen av
staden (företagsstaden) som något som
skall följa en tidsaxel, där gammalt byts ut mot nytt hela tiden. Chronos perspektivet innebär tillika att
man ser den som blickar bakåt som någon som gör det bara av nostalgiska skäl,
och ej med konnässörens blick. Man tillåter ej stadens årsringar synas samt
påverka medborgarnas sociala liv och levnadsförhållanden.
Sammanfattningsvis vill jag få oss att lyfta blicken, att se
horisonten som ligger betydligt längre bort än vi tror, både i tid och rum, att
vi värnar både om mellanrumen och årsringarna. En stad som saknar tillit och
förmåga till mentalisering, att se den andre, blir väldigt otrygg. Låt oss
istället odla ett öppenhets och nyfikenhets ideal som finns i Umeås själ, där
vi vågar släppa sargen samt ser mångfalden blomma.
/LennART Frostesjö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar